När människor blir röster för systemet

När skulden lyfts från människan

Jag hade skrivit färdigt hela min berättelse som en upprättelse gentemot Axipto AB i Nybro. Allt var färdigt, orden kändes sanna, men ändå fanns det något inom mig som höll mig tillbaka. Det var som en svag men envis dissonans i hjärtat, en viskning som sade att något viktigt ännu inte var förstått. Jag vände mig då till Gud och bad om klarhet i mitt inre rum om att få se var min tveksamhet egentligen bottnade.

Svaret på min fråga kom nästan omedelbart, som en stilla men tydlig insikt. Jag insåg att Axipto AB i Nybro inte är den part som mitt hjärta söker upprättelse emot. Mina nya erfarenheter av ägarkoncernen Inducore och deras omänskligt formella visselblåsarfunktion visade nämligen tydligt varifrån den ande som jag krigar emot verkar ha sitt faktiska ursprung. Det var således aldrig mina medmänniskor på lokal nivå i Nybro som var orsaken till mitt lidande, utan snarare de strukturer i form ägardirektiv som verkar tvinga människor lokalt att agera utifrån riktlinjer uppifrån istället för att kunna arbeta fritt utifrån hjärta och samvete.

Därför så väljer jag att i försoning rentvå Axipto AB lokalt i Nybro till att vara den primära orsaken till min ovärdiga behandling på företaget. Detta betyder dock inte att jag kommer att tysta min berättelse, då min berättelse handlar om att synliggöra vad som händer när levande människor tvingas tjäna omänskliga system som inte har någon som helst lokal förankring. Min kamp handlar dessutom inte bara om mig själv, utan även om alla de som jobbar kvar på fabriken i Nybro som förlorade något gemytligt, efter att ett tidigare så varmt och familjärt företag började styras av formella direktiv uppifrån som gradvis tunnade ut hjärtats och omtankens språk på lokal nivå.

Ett försök att erbjuda det röda pillret

I ett tidigt stadium så valde jag att göra något som många kanske skulle se som ovanligt. Jag erbjöd den lokala ledningen på Axipto AB att följa med mig till djupet av Amazonas regnskogar i Peru för att dricka Ayahuasca under två veckors tid med åtta ceremonier, som en väg till både klarhet och läkning. Jag erbjöd dessutom att betala 10.000:- av deras sammanlagda resekostnader ur egen ficka. Inte för att få något tillbaka, utan för att försöka visa något ovärderligt som inte kan mätas i karriärsteg, status eller position. Jag ville visa att min avsikt aldrig handlade om egen vinning eller konflikt, utan om förståelse och försoning redan från första början.

Jag ville precis som Morpheus gjorde till Neo, erbjuda ett val mellan det blåa eller det röda pillret, precis som i filmen The Matrix. Inte som ett försök att övertyga, utan som en inbjudan att för en stund kliva ut ur systemets dröm för att kunna betrakta världen utan filter så som status, roller och ekonomiska lojaliteter som förblindar. För först efter att alla dessa lager av illusionen lösts upp, så kan verkligheten framträda bortom den fantasivärld som de flesta människor lever helt ovetande i.

Min tanke var, att om vi bara kunde mötas bortom de titlar och positioner som skapar osynliga ramar mellan människor baserat på systemets hierarki, så kanske något nytt skulle kunna födas. Jag sträckte ut min hand för att bjuda in till ett möte på mänskliga villkor. Ett möte utan hierarki, där vi kunde tala som människor och inte som roller eller funktioner i ett system. Ett utrymme där hjärtat får komma fram och där medmänskligheten inte hamnar i skuggan av strukturer, regler och prestationskrav.

Ibland så krävs det mod för att våga bryta normer och lämna det tillåtna och välbekanta bakom sig för att kunna se det verkliga och mänskliga på djupet. Och den största gåvan som jag personligen kan erbjuda andra människor är varken trygghet, bekvämlighet eller bekräftelse. Däremot så är jag beredd att erbjuda mina medmänniskor en ärlig chans att våga bryta ihop totalt tillsammans med människor som liksom jag har för avsikt att befria mänskligheten från den hjärtlöshet som idag breder ut sig allt mer i vårt moderna samhälle.

Från familjär enhet till strukturell stelhet

Det bästa företaget som jag någonsin arbetat på i hela mitt liv är Axipto AB i Nybro. Och under alla mina år på företaget innan jag började bli sjuk, så rådde det en varm, mänsklig och nästan familjär atmosfär. Vi arbetade hårt, men vi gjorde det tillsammans med en känsla av att alla var del av något gemensamt som var större än själva arbetet.

Min dåvarande närmaste chef Fredrik Sjöberg är också den bästa närmaste chef jag någonsin haft under hela mitt yrkesliv. Jag kände att det alltid fanns ömsesidig respekt, och en outtalad levande förståelse oss emellan. Ingenting var omöjligt när jag behövde något, lika lite som det var omöjligt för mig att alltid ställa upp när företaget behövde min hjälp. Detta var ett samspel som byggde på tillit och mänsklig närvaro, där ord betydde något och där hjärtat fortfarande hade en plats i vardagen.

Men när Fredrik flyttade upp i organisationen så förändrades något på företaget. Jag fick en ny närmaste chef som också var trevlig som person, men där relationen aldrig kändes personlig eller genuin på samma sätt. Det som tidigare var lätt att fixa kändes plötsligt omöjligt, och det som tidigare löstes genom mänsklig dialog började kräva godkännande genom direktiv uppifrån. Det kändes som att hela företaget hade börjat styras genom helt nya direktiv uppifrån bortom det lokala. Och att dessa direktiv långsamt kvävde den gemytliga anda som en gång gjorde Axipto AB till en arbetsplats att kunna trivas så väl på. Den familjära känslan bleknade succesivt bort och ersattes med ett torrare språk som kändes allt mer formellt och kontrollerat.

När jag sedan blev sjuk så märkte jag hur de förändringarna hade slagit rot på djupet. För saker som tidigare hade kunnat lösas med ett enkelt samtal blev plötsligt till något omöjligt. Och när jag försökte få någon att ta ansvar för min situation så möttes jag inte längre av den omtanke som fanns tidigare, utan istället av tystnad, undvikande svar och en kylig formalitet. Det kändes som att företagets främsta fokus inte längre var människan, utan snarare företagets självbild och anseende som man ville bevara utåt. Den värme som en gång var ett så naturligt inslag av arbetsdagen hade förvandlats till ett behov av att skydda fasaden, att vårda varumärket och att försvara en självbild som jag personligen tyckte började glida allt längre bort från verkligheten.

När systemet tar människans plats

Jag har funderat mycket över hur något som tidigare kändes så genuint kunde falla så snabbt till att plötsligt kännas både pretentiöst och ytligt. Och jag vet att detta inte enbart berodde på mitt egna mående, utan att min känsla parallellt speglade en strukturell sjukdom som gradvis hade genomsyrat hela företaget. En sjukdom där hjärta och medmänsklighet succesivt byttes till direktiv och riktlinjer, och där ansvar succesivt konverterades från varm omtanke till död procedur.

Det fanns inte ens någon värdighet på företaget i hur jag blev behandlad under den tid som jag själv levde i ovisshet när jag utreddes för hjärntumör. Känslan av att bli totalt förbisedd under min största livskris hittills efter 10 års troget arbete var oerhört förnedrande. Och trots att jag ändå var väldigt öppen, ärlig och transparant om mitt mående i min vädjan om medmänsklighet, så möttes bara av en kall och hjärtlös ignorans. Det var denna för mig helt nya sidan av Axipto AB som drev mig till att säga upp mig från företaget i ren besvikelse, och insikten ledde mig även ner i en djup depression. Inte för att någon enskild person på företaget ville mig illa personligen, utan för att den nya företagskulturen som adapterats uppifrån inte längre tillät någon att vara mänsklig på riktigt.

Efter att jag lämnade företaget sjuk och deprimerad så kom sorgen. Jag kunde nämligen inte förstå hur en arbetsgivare som jag tidigare hållit så högt, så enkelt kunde vända mig ryggen när jag för första gången under hela mitt liv faktisk vädjat någon om stöd för mitt mående. Men trots detta så har jag aldrig varit arg eller bitter på någon enskild person på företaget, även om jag såklart var ledsen och mycket besviket initialt. Men jag tror personligen att de flesta på en lokal nivå på Axipto AB i Nybro gjorde vad de kunde utifrån de ramar och riktlinjer som de var tvungna rätta sig efter uppifrån.

Jag tycker fortfarande bra om alla personer som jag lärde känna på företaget, både chefer och kollegor. Faktum är att jag även gillar flera av de personer som valde att ta avstånd från mig när jag valde att sluta på företaget. Detta gör min berättelse smärtsam, men också sann, för min kamp handlar absolut inte om att försöka peka ut syndabockar eller anklaga enskilda individer. Det som min upprättelse handlar om är snarare att försöka belysa företagets problem ur ett mer övergripande och strukturellt perspektiv, då jag tydligt ser exakt samma mekanismer här, som i allt större utsträckning håller på att genomsyra hela vårt västerländska samhälle idag.

Jag slåss således inte mot människor av kött och blod, utan mot principer och andemakter. Min fiende i ekvationen nämligen det andeväsen i form av normer och direktiv som får lydiga människor att dyrka strukturen framför kärleken, effektiviteten framför omsorgen och policyn framför hjärtat.

Precis som i Efesierbrevet 6:12 så krigar jag inte mot människor, utan mot de strukturer som splittrar människor från att tjäna varandra utifrån hjärtat som medmänniskor:

”Vi strider nämligen inte mot människor av kött och blod. Vi strider mot de onda härskarna i den osynliga världen, dessa mäktiga sataniska varelser, mot mörkrets härskare, som regerar denna gudlösa värld, och mot stora skaror av onda andar i andevärlden.”

Det är just därför jag nu skriver min upprättelse, inte för att vinna över människor, utan för att kriga mot de strukturer som idag förslavar folket till att blint lyda omänskliga hierarkier på den levande medmänniskans bekostnad. Och detta gör jag genom att försöka belysa vad som faktiskt händer när vi slutar att bemöta varandra som medmänniskor, för att istället börjar agera som förlängningar av döda och själlösa system och strukturer. Det är därför essentiellt att vi som människor börjar tala mer direkt från hjärta till hjärta, för i samma stund som systemet blir en mellanhanden, så försvinner de mest grundläggande värdena i livet så som respekt, värdighet och medmänsklighet. Och om vi nu skulle välja att sätta strukturerna över människan, så förlorar vi snart djupet inom oss själva. Och det är ur just den typen av förlust som samma form av mörker kan frodas, som idag håller på att breda ut sig över hela vårt samhälle.

Ur min sorg av skuggan efter att jag slutat på företaget, så växte det dock många nya insikter inom mig. Och en av mina klarheter fick mig att inse att min kamp aldrig får handla om att försöka förändra människor, utan snarare om att belysa de strukturer som förslavar de som självmant väljer att blunda. Men ingen kan tvinga någon annan att se ljuset, även om jag vet att de som öppnar sina ögon kommer kunna se exakt samma mönster som jag själv beskriver här. Och tyvärr så är detta normen i vårt moderna samhälle, vars byråkrati och maktstrukturer bygger på exakt samma kalla logik, samma rädsla för ansvar och samma underkastelse inför hierarkin. Med tanke på dessa samband så inser jag att min berättelse inte bara handlar om mina personliga upplevelse från Axipto AB i Nybro. Detta då jag ser hur hela vår moderna samhällskultur idag stegvis håller på att formateras till ett teknokratiskt system som succesivt får både själ och hjärta att kallna hos de som blint lyder dessa strukturer.

Precis som Jesus beskriver i sitt tal om tidens slut Matteus 24:9-14 i Bibeln:

Då ska man utlämna er åt lidande och döda er, och ni kommer att bli hatade av alla folk för mitt namns skull. Och då ska många komma på fall, och de ska förråda varandra och hata varandra. Många falska profeter ska träda fram och bedra många, och eftersom laglösheten ökar kommer kärleken att kallna hos de flesta. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. Och detta evangelium om riket ska förkunnas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk.

Allt eller inget

När jag en väl valde att fatta mitt oåterkalleliga beslut att initialt kontakta Axipto AB för att söka upprättelse för hur jag blev behandlad i samband med min sjukdom, så fanns det egentligen bara två vägar att välja mellan. Antingen så kunde jag fortsätta ljuga för mig själv för att fortsätta leva mitt gamla, trygga, relativt bekymmersfria men fiktiva liv. Eller att helt enkelt välja att stå upp helt ensam för mig själv och för min värdighet, genom att utan kompromisser våga bära min sanning öppet oavsett vad detta val skulle kosta mig.

Och jag valde självklart att stå rakryggat i min värdighet för att våga leva fullt ut. Detta oavsett vad mitt val skulle innebära för prövningar längs min långa och ovissa vandring längs med upprättelses krokiga stig. Men valet var för mig ändå självklart, då jag insåg att alternativet hade varit att fortsätta att leva ett fiktivt liv i total underkastelse, för att lydigt tvingas infinna mig i en själsligt utarmande tillvaro som hade fått mitt kreativa och lekfulla inre barn att sakta tyna bort i mitt hjärta.

Berättelsen fortsätter i nästa kapitel:
Skymningen mellan två världar