Skymningen mellan två världar

Fortsättning från:
När människor blir röster för systemet

När tilliten dog

Jag förstod redan från början att jag aldrig skulle kunna lita på någon arbetsgivare igen efter hur jag blev behandlad på Axipto AB i Nybro. Och den tillit till företaget som tidigare varit så solid, dog absolut inte i ett ögonblick, utan tynade snarare bort gradvis i en långsamt tätnande tystnad som till slut blev total. Jag uteslöt därför alternativet att försöka hitta en ny anställning på ett annat företag. Detta då jag vägrar att investera mer av min dyrbara tid, energi och tillit på andra pretentiösa och själlösa företag som reducerar människovärdet till något godtyckligt.

Dessutom så hade jag varit oerhört begränsad i mina möjligheter att söka ett nytt arbete inom industrin utan att behöva använda Axipto AB som referens. Och för att få goda referenser efter 10 års trogen tjänst, så hade jag tvingats att betala med min egen värdighet och möjlighet till upprättelse. Och detta skulle jag personligen aldrig underlåta mig för att få en uppsättning krystade meriterande lovord, att kunna visa upp som arbetssökande i jakten på att tacksamt få underkasta mig en ny förtryckare.

Den person som jag har blivit idag skulle aldrig sälja min värdighet för några uppdiktade referenser, bara för att försöka passa in i en arbetsmarknad som idag står mig upp i halsen. Att välja underkastelse framför upprättelse hade därför varit ett forcerat samtycke. Att tiga var inget alternativ, för tystnad hade varit ett dolt medgivande till samma förljugenhet som en gång bröt ner både min hälsa, min livslust och min tillit till ledare som hellre bevakar döda system än värnar om sina livs levande medmänniskor.

Så inom mig så stod jag i ett brinnande krig i valet mellan två vägar framåt. Antingen så kunde jag försöka rädda min yttre trygghet för att fortsätta leva som en kugge i ett själlöst maskineri som föraktar människans inneboende värdighet. Eller försöka lämna systemet helt och hållet genom att stå upp för min själ, mitt hjärta och min värdighet. Valet var enkelt för mig, även om mitt val innebar att jag skulle tvingas offra allt som jag ägde och nästan alla jag trodde jag kände för att bli frivilligt hemlös.

Och mitt val bottnade i ett andligt ställningstagande där kampen stod mellan att leva kvar i min bekanta och behagliga bekvämlighet. Eller välja att vandra den smala men ovissa vägen ut i världen som förhoppningsvis leder till livet. För mig så fanns det dock inga andra val än det senare av alternativen, även om jag visste att priset var högt. Men att välja komfortzonen hade varit ännu dyrare, då det hade kostat mig både min själ och mitt hjärta, vilket är det enda som faktiskt är värt något på riktigt.

Det första steget

Jag visste redan innan jag skickade mitt första mail till Axipto AB angående min upprättelse att det inte fanns någon återvändo. Detta då mitt val innebar första steget på en lång process som måste fullföljas ända till slutet. Och jag valde inledningsvis i mitt första mail att vara transparent om hela min plan för att kunna ta mig den upprättelse som jag aldrig fick från företaget. Jag var således öppen med att jag skulle börja skriva en bok med hela min berättelse, och att jag skulle använda min röst, min musik och kreativitet för att nå ut till en större publik.

Detta med avsikten att fler ska kunna ta del av min berättelse, men även för att skapa ett intresse för vem jag är, vad jag gör, och vad som har format mig till den jag är idag. Det var nämligen i mörkret efter att jag lämnade företaget i djup depression, som jag också valde att ge upp mitt liv till Gud och det sanna ljuset, vilket även blev vändningen i mitt liv.

Därför så är Axipto AB en viktig positiv brytpunkt i just mitt liv mellan totalt mörker och rent ljus. För även om företaget lämnade mig ensam i mörkret, så var det ändå detta som ledde mig till ljuset (Jesus) i slutändan. Så paradoxalt nog så hade jag aldrig hittat det ljus som jag bär idag, utan att först brytas ner till total död av både ego och psyke.

Det var i samband med denna totala upplösning från mitt gamla liv, som jag valde att följa Jesus (vägen, sanningen & livet) till att kunna utforska helt nya dimensioner av mig själv och mitt liv. Mörkret ledde mig således till den brytpunkt som öppnade porten till en kreativitet och livslust som jag aldrig tidigare upplevt.

Sedan jag påbörjade min krokiga vandring i sökandet efter upprättelse, så har jag ändå varit konsekvent i allt som jag sagt att jag skulle göra. Jag har byggt flera webbplatser för mina kreativa ändamål och även börjat skriva på min bok som jag valde att göra digital, gratis och lätt tillgänglig för alla att läsa. Sen så har jag givetvis kultiverat mina musikaliska färdigheter på resande fot, och har även för avsikt att börja skriva egna låtar framöver. Förhoppning för framtiden är att fortsätta låta min kreativitet flöda i form av musik, fotograferande, skrivande, programmering på resande fot och hoppas få skörda i framtiden för mitt arbete.

Min tanke är att försöka göra mitt liv till en upprättelse, istället för att försöka bevisa något för de fabriker och människor som som aldrig någonsin trott på mig från första början.

Jesus lär oss oss om detta i Matteus 12:33 i Bibeln:

”Ett träd känns igen på sin frukt. Antingen är trädet bra och då bär det bra frukt, eller är det dåligt och då bär det dålig frukt.”

När orden förlorade sin tyngd

Alla fysiska samtal som jag har haft med mina chefer på Axipto AB genom åren, har känts både verkliga och värdiga. Det fanns absolut stunder då jag trodde att företagets chefer och tjänstemän såg mig mer som vän och medmänniska, än som en utbytbar anställd vars människovärde har reducerats till huruvida man för stunden är en grön eller röd siffra i statistiken.

Jag förstår idag att det aldrig fanns någon genuin vänlighet, värdighet eller medmänsklighet på Axipto AB. Detta trots att jag hade tjänat dom lojalt i hela 10 år, naivt övertygad att jag arbetade på ett företag som stod upp för sina medmänniskor även om de hamnar i livskriser. Men hela mitt förtroende försvann gradvis helt hållet när jag märkte att allt som hade sagts i förtroende, i praktiken var preskriberat den dagen jag började vädja om stöd från företaget angående min hälsa. Så allt som tidigare hade känts både genuint och äkta förvandlades på relativt kort tid till en relation som kändes både formell och urvattnad. Det var precis som att varje ord som någonsin hade sagt mellan mig och företaget löstes upp i en evig tystnad. Detta för att undvika behöva ta något som helst ansvar över hur man faktiskt behandlar sina medmänniskor inom industrin bakom företags väl polerade fasader utåt.

Det blev således tydligt för mig att ord som kommunicerats i förtroende inte väger någonting den dagen någon behöver ta ansvar för vad som sagts. Jag märkte att alla muntliga dialoger som jag haft med mina chefer genom åren var helt utan betydelse när jag plötsligt ville utreda huruvida mitt mående hade med arbetsmiljön att göra eller inte. Jag tvingades därför att byta forum helt till skriftlig kommunikation via mail för att själv försöka börja dokumentera vad som faktiskt hände.

Med dessa erfarenheter så vill jag därför passa på att rekommendera samtliga anställda på både Axipto AB och på Inducore att aldrig föra några viktiga samtal muntlig i förtroende utan protokoll, vittnen eller inspelning under samtycke från inblandade parter. Detta då allt som har sagts i förtroende utan att lämna spår, plötsligt kan förvandlas till ingenting. Och när allt i slutändan står ord mot ord, så är det alltid den lilla människan som vädjar om värdighet som blir lämnad ensam med både skammen och skulden. Detta samtidigt som företaget kan gå vidare oberört i sitt högmod som om ingenting har hänt.

När dialogen blev en monolog

Min fortsatta dialog med Axipto AB förvandlades dock snabbt till en monolog, då jag fortsatte skriva flera inlägg utan att få några svar. Avsikten med att jag fortsatte maila företaget var för att delge företaget med så mycket information som möjligt rörande mina egna minnen angående min situation.

Jag ville ge företaget en så komplett bild som möjligt över av vad som hade sagts oss emellan. Men även berätta om hur jag själv har upplevt vissa saker på företaget, samt dela med mig av mina nya insikter och idéer rörande mina framtidsplaner och min upprättelse. Sen så handlade det även om att försöka dokumentera allt som sagts, vad som skett och vad som tystats.

Jag ville även ge företagets ledning möjligheten att bekräfta eller dementera min bild av vad som hade hänt. Men viktigast för mig var ändå att kunna verifiera att företagets svek faktiskt var deras rätta ansikte gentemot mig. Och med den insikten blev det smärtsamt tydligt att min tidigare så starka upplevelse av respekt, sammanhållning och värdighet från företagets sida i själva verket bara var en väl fabricerad illusion. Det är just sådana illusioner och inbillningar som genom social ingenjörskonst håller på att förslava hela västvärlden till att tjäna företaget istället för kärnfamiljen. Det är nämligen mycket enklare att få en ”kompis” som är full av vilja och livskraft att ställa upp på övertid och liknande, än att behöva fråga viljelösa undersåtar som kuvar sig till lydnad och underkastelse eftersom de själva försatt sig i beroendeställning gentemot sin slavdrivare.

Så när inga svar kom längre från företaget så började jag samla allt i skrift, för att sanningen inte skulle försvinna helt. Jag förstod också att det enbart är mina egna ord som i slutändan kommer tvingas tala för sig själva, varav mina läsare själva får bedöma huruvida jag är trovärdig eller inte. Men oavsett vad, så bryr sig inte sanningen om hur många som tror på den eller inte. Mina förhoppningar är däremot att min berättelse ska kunna kännas igen hos andra människor som har upplevt liknande situationer inom arbetslivet inom alla typer branscher.

Jag tror personligen att det som jag har upplevt är ett strukturellt samhällsproblem, som är mer utbrett än vad vi tror. Med att de flesta befinner sig i utsatta situationer och inte har samma möjlighet att våga stå upp för sig själva för att kräva upprättelse. Jag hoppas så klart kunna vara ett stöd för dem, men vill samtidigt medvetandegöra dessa strukturer. Detta för att folk ska kunna prata mer öppet och medvetet för att våga stå upp för varandra som medmänniskor i liknande situationer. Och till alla chefer och ledningsgrupper som gör karriär på att lyda själlösa direktiv på sina medmänniskors bekostnad, så vill jag egentligen bara hålla upp en spegel. Detta för att visa att de inte är större som människor, än de av oss dödliga som bryter ihop för att vi inte längre står ut med ovärdiga och utarmande strukturer.

Möte mellan människa och maskinellt språk

Jag valde att inleda min offentliga redogörelse här genom att beskriva den första dialogen mellan mig och Axipto AB i Nybro. Fokus ligger egentligen inte på vad som sades, utan på hur den mänskliga och levande dialogen gradvis övergick i tystnad när samtalet förflyttades från det personliga mötet till skriftlig kommunikation via mail. Det var där jag började ana hur något i tonen förändrades, hur närhet ersattes av avstånd och hur orden förlorade sin tyngd när de började passera genom systemets filter.

Detta visar tydligt hur verkligheten ser ut när vi vanliga och dödliga människor vågar tala öppet, sårbart utan dolda agendor. Detta för att mötas av tomma svar som helt undviker sakfrågan, för istället lägga allt sitt fokus på vårda bilden utåt av företagets förträfflighet. Och det är den här typen av systematiska förskjutningar som jag vill belysa, som idag verka genomsyra alla former av hierarkier och maktstrukturer i hela samhället. Och det är just här som man så tydligt ser hur tonläget avsiktligt glider från person till struktur, från hjärta till policy och från uppriktighet till formell distans.

Berättelsen fortsätter i nästa kapitel:
Ljuset som växer ur mörkret